Safiya Abdulkadir Abshir – en resa väl värd att berättas
Safiya Abdulkadir Abshir har vuxit ut till en viktig spelare såväl på som vid sidan av banan för det VSK som med rejäla steg är på väg upp i Division 1. Utöver den lovande fotbollskarriären är ”Saffe” även en utbildad sjuksköterskas som spenderar dagar, kvällar och nätter på akuten.
Hennes resa är imponerande och väl värd att berättas. Jag hade en gång äran att stifta bekantskap med hennes familj under de fyra barnens tidiga år på Råby. Hade hennes bägge storebröder på skolan, som då hette Lövhagsskolan. Belägen på höjden strax intill Råby Centrum.
Fortfarande kan jag tydligt framkalla bilden av hur deras ensamstående mamma konkade upp för backen till skolan. Med Safiya i vagn och storebrorsorna ivrigt springandes på var sida. En boll var garanterat med för fotboll betydde mycket för dem då och betyder minst lika mycket idag.
Jag var hemma hos dem på Råby en gång. Det var trångbott, ett rum som mamman och de då små döttrarna hade, ett annat där bröderna samsades. Sedan ett kök. Inte mer men gästfriheten, från både vuxna och barn, minns jag än idag. Serverade starkt somaliskt kaffe och något bakverk.
Det är en berättelse om drivkraft, pushande bröder och en heroiskt kämpande mamma. Det finns också spår av solidaritet i berättelsen vilket gläder med tanke på att ordet känns sällsynt idag. Det är en historia om Saffe som jag vill rikta till alla kids, tjejer och killar, som ägnar sig åt fotboll och behöver förebilder. Hon är en lysande sådan och skänker hopp.
Det är två dagar efter damernas sköna seger i seriefinalen mot Hertzöga och vi har stämt träff på Hitachi strax efter lagets måndagsträning. Rocklundaområdet är fortfarande aktivt med motionärer, hockeyungdomar och fotbollsspelare på väg till och från sina pass. Safiyas blick är nyfiken och entusiasmen går inte att ta miste på när hon tar till orda.
Innan intervjun börjar småpratar vi lite om fotboll i allmänhet och om syskonen i synnerhet. Samtliga stoltserar med en bakgrund inom fotbollen. Storebror Mohamed har ett förflutet i både Skultuna IS och Skiljebo men besvärliga skador ställde till, mellanbror Mohamud spelar i Franke och lillasyster Sara håller till i IFK Västerås.
Har du många minnen av de tidiga åren på Råby?
Gud ja, jag minns ganska mycket. Vi var alltid ett gäng som hängde och man var aldrig ensam. Vi var som en stor familj där alla kände alla. Vi var ute sent så mamma var tvungen att hämta mig. Var ute mycket med bröderna, men även andra, äldre eller yngre spelade ingen roll man umgicks oavsett ålder.
Det var ingen fotboll redan då?
Vi hade en inte ens grusplan utan en slags vanlig markplan (asfalt) där vi spelade spontant. Jag var så pass liten och spelade inte i något lag då men mina brorsor Mohamed och ”Mody” hade börjat spela i Franke. Det var inte så vanligt att tjejer spelade i lag heller, åtminstone gjorde ingen av mina tjejkompisar det.
Sedan flyttade ni till Skultuna 2008?
Ja och det var där jag började spela i lag så småningom, var väl 8 år då.
Var det någon i skolan som uppmärksammade att du var duktig eller hur kom du in i det organiserade?
Det var mina bröder igen. Men den här gången när jag följde med var det tjejer som spelade också. Då förstod jag att även jag kunde lira. Många i klassen spelade också det var något slags prova på först innan ett lag bildades. Där insåg man väl att jag var duktig för sedan började jag spela med killarna i P01. Minns än idag första gångerna när jag spelade med Mohamed och hans lag och kunde inte ens kasta ett inkast när bollen kom utanför sidlinjen.
Ni hade väldigt bra med er mamma men det var ju tufft också för ni hade ju ingen bil exempelvis. Var det några andra som stöttade och hjälpte er.
Ja de var ju bara mamma och så vi fyra barn. Alla började med en sport. Det var jobbigt för det var cuper och bortamatcher och nya skor som skulle köpas så mamma slet mycket. Men vi hade en familj som hjälpte oss extra och som vi än idag har kontakt med. Som varit en stor del av vår familj. De hjälpte oss extremt mycket och pappan var tränare i Skultuna, för både mina bröder och det laget jag spelade i. Vi är tacksamma och har fortfarande daglig kontakt med dem.
Du såg ju själv miljön när vi var små, den var rätt tuff. Alltså som jag brukar säga, vår mamma är en av de starkaste människor jag känner. Nu när jag blivit äldre så undrar jag ibland, hur klarade hon det?! Hon pluggade först och sedan jobbade hon både inom städ och hemtjänst.
Jag minns faktiskt att vi som jobbade på skolan hade särskilt fin respekt för henne därför att hon var en sådan kämpande mamma med ett stort hjärta, trots att hon var så ung och bara hade några bakom sig i Sverige då.
Ja, hon kom först till Jämtland tror jag, högt upp i landet var det i alla fall, sedan kom de till Västerås. när jag var tre månader bara blev hon ensamstående med oss.
Hur länge fortsatte du att spela i Skultuna?
När jag var 13, 14 år bytte jag till BK 30. Ville spela med tjejer som satsade lite mer. Vi hade fantastiskt roligt i Skultuna och jag lärde mig mycket men jag ville ett steg längre. Så det blev bussen till Ringvallen några kvällar i veckan.
Jag antar att du har nytta av de där drivkraften och ansvaret du fick ta själv i de åren även idag?
Ja vissa får allt så serverat idag och så var det inte för oss. Det har faktiskt gett mig jättemycket och bidragit till att jag kommit dit jag är idag. I början var vi tre tjejer från Skultuna som pendlade men till slut var det bara jag kvar.
Hade du någon förebild, Martha eller någon av de manliga superstjärnorna?
Jag hade Martha faktiskt, det var min absoluta förebild. Hon var i Tyresö då, och minns att hon spelade här på Swedbank som den hette då. Jag ville bli som henne och drömde länge om att få spela med henne. Jag gillade mer tekniska spelare som trixade och så. Det var min grej.
Utöver det organiserade så spelade ni mycket spontant, du och brorsorna, hade ni någon plan intill där ni bodde?
Ja, Kärrbo IP alldeles bredvid. Då spelade jag med just brorsorna och även andra grabbar som var lite äldre. Det var inte så mycket tjejer med där. Jag var nog mest intresserad, det blev mycket ”streetfotboll”.
Höll du på med någon annan sport under uppväxten?
Skämmigt nog höll jag på med hockey. Först i Skultuna och sedan VIK. Så fotboll på sommaren och hockey på vintern. Tufft för mamma.
Känner du att du har någon nytta av ishockeyn idag i ditt fotbollsspel?
Kanske, grundfysiken och närkampsspelet.
Gick du på Widenska på gymnasiet sedan?
Ja, jag gick fotbollsprofilen där. Kom också med i Elitlägret i Halmstad strax innan de åren också. Tror jag var 15 då.
Sedan har du varit med i VSK sedan starten?
Jag spelade i BK:s F:19 men vi 01:or kom lite i kläm i och med att vi var för gamla för att spela i F:19 serien då vi skulle fylla 20 och var inte tillräckligt bra, vad de ansåg, för att spela i damlaget. Då kom VSK in i bilden. Där och då var jag lite i valet och kvalet om att överhuvudtaget fortsätta. Sedan fick vi Lisa Hellenberg som tränare och jag fick min motivation tillbaka.
Du har varit med på hela resan?
Jag har varit med sedan division 4. Först tog vi oss upp till tvåan på två år men där har vi fastnat i tre säsonger men förhoppningsvis är det tredje gången gillt i år! Vi startade upp samtidigt som Malmö FF och de ligger i elitettan nu men har ju helt andra förutsättningar.
I år har ni fått in rätt mycket nya tjejer i laget. Känns den förändringen av?
Absolut vi har fått in mer rutin främst vilket behövs. Jag var typ äldst innan. Vi har även en del intressanta juniorer som tagit chansen. Det känns definitivt att laget stärkts av de nya inklusive Markus som tränare. Han får ut rätt saker av oss och lägger ner enormt mycket tid, egentligen mer än han behöver.
Hur var det att spela mot så mycket folk som mot Hertzöga förra helgen?
Det var häftigt att se alla ungdomslag och att alla, både tjejer och killar ville komma och ta kort.
Den allmänna vurmen runt VSK, som också lyfts fram tack vare herrarnas avancemang till Allsvenskan kanske också bidrar för till en hype för er?
Det har blivit en stor utveckling, intressemässigt, sedan vi startade. Skillnaden är faktiskt enorm, de märker man i hela stan.
Vad gör du vid sidan av fotbollen då?
Jag har utbildat mig till Sjuksköterska och jobbar på akuten. Blev klar förra året, körde i gång direkt efter gymnasiet med utbildningen. Är målmedveten och har alltid velat hjälpa människor så tyckte att det här yrket vore något för mig. Det är ett litet pussel att få det att gå runt med fotbollen. Jobbar både dagar, kvällar och nu nätter.
Vissa helger är lite fullsmockade, kanske jobbar kväll fredagen, har match borta på lördag och så nytt jobbpass söndagen. Vi tränar fyra kvällar i veckan. 17:30/18 till 19/19:30. Torsdagar är det senare träning. Cheferna har dock hjälpt till så att schemat går att kombinera med min fotboll och jag tycker verkligen om mitt jobb.
Om vi tänker framåt, var ser du dig om 5 år?
Bra fråga. Hur gammal är jag ens om 5 år? 28 va? Jag hoppas att VSK är i elitettan, åtminstone och att jag kan leva på fotbollen och kanske bara ta något pass som sjuksköterska ibland.
Vi avslutar sedan intervjun med lite nytt småprat innan jag tar mig ut från Hitachi. Akademiledarna har fortfarande någon slags genomgång i rummet mitt emot. Aktiviteterna har ännu inte släppt sin hand över Rocklundaområdet. Värmen är också påtaglig fortfarande men mörkret vittnar om hösten. Den här kvällen är nog årets sista med sommarvärme. Vemodigt men historien jag just fått höra värmer och skänker ljus.
Henric Nilsson
Se Safiya och resten av damlaget spela nu på lördag där laget vinner serien och går upp till div 1 vid vinst mot Sala FF.
