Kärleken till den grönvita klubben – ”Den bästa stämning som någonsin uppbringats”
Arosvallen? Vad väcker den för minnen hos er? Många antar jag. Så är det åtminstone för mig. Jag kände mig därmed tvungen att besöka den gamla arenan häromdagen. Inte för att jag saknar den, långt ifrån, men för att den på något vis representerar ursprunget för mig som VSK:are.
Vår krönikör Henric Nilsson är tillbaka med en av sina grönvita betraktelser – håll till godo!
När VSK skulle möta BP i slutet av maj, den 26/5, tog jag mig från sittplatsdelen till ståplatsditon strax före avspark. Samtidigt spred sig de första tonerna av VSK-hymnen över Hitachi. Jag tittade runt. Grönvitt överallt. I vartenda hörn av arenan. Små barn, tonåringar, föräldrar, pensionärer. Alla ståendes, sjungandes. De allra flesta med VSK-sjalar över sina huvuden. När jag närmade mig klacken framsjöngs nog den bästa stämning som någonsin uppbringats på vår anskrämliga arena.
Gåshuden var ofrånkomlig. Jag kom att tänka på alla unga runt arenan, som nu sjöng fram sitt lag med entusiasm och självklarhet. Stärkta av framgången med det allsvenska avancemanget och upplyfta tack vare spelarnas skolbesök de senaste åren tror de kanske att läget alltid varit så här?
Med den upplevelsen färsk i minnet kändes det på något vis intressant att stifta bekantskap med gamla Vallen igen. Jag stod där utanför entrén. Inte mycket har gjorts sedan 1978, 1989 eller 1996.
De vita bokstäverna som utgör entréskylten: A R O S V A L L E N bestod, cykelställena stod tomma och bänkarna, där man ofta satt och analyserade matcher förr, var igenväxta men hade intagits av några av samhällets minst tursamma.
En massa fragmentariska bilder dök upp. En landskamp mot Danmark hösten 1990 när landslaget stod lågt i kurs efter den miserabla VM-turneringen i Italien, derbykval mot IFK för en återkomst till Division 1 inför en storpublik. Rivalmöten mot Djurgården och Hammarby samt en och annan serielunksmatch i blåst. Vasalund, Spårvägen eller Eskilstuna.
Mest av allt dök givetvis, det allsvenska avancemanget hösten 1996 upp. 6-1 mot Brage, Liston där nedanför oss bredbent och med armarna i kors. Bröderna Ola och Hasse Johansson på samma läktarsektion. Den här sekvensen kunde jag spela upp som en film i mitt huvud.
Var tvungen att ta mig in på arenan och upp på samma läktarsektion som då. Kvar stod den, murken och vind men alltjämt bestående. Som att besöka en spökstad men minnena, särskilt minnet från 1996 strömmade emot mig som mötande bilar i rusningstrafik.
Bestämde mig för att gå ut från arenan. Noterade gamla reklamskyltar, till hälften nednötta ABB-loggor, den gamla kiosken som basunerade ut fabrikat från ett svunnet århundrade. Allt kvar i sliten tappning. Ett gäng unga friidrottare motverkade känslan av en spökstad. De nötte löpsteg, hoppteknik och försökte nå högre över höjdhoppsribban.
Arosvallen i all ära. Det var nog inte riktigt där det började från allra första början. Bandylaget var bra vid den här tiden. När ovan nämnda, bröderna Johansson, och Lillis spelade upp laget i Sverigetopp fick de närmast samma stjärnglans som samtida fotbollsspelare vid namn Maradona, Van Basten och Gullit.
På Viksängs grusplan och intilliggande tennisplaner var det ständig spontanidrott. Medan klubborna låg på det kylslagna, eller isspolade underlaget i väntan på att vi skulle dela sin i lag kunde kommentarer komma. Om bandystjärnornas framfart och trycket på läktarna. Man blev storögt intresserad. Många hade Grönvita sjalar runt halsarna.
Ett intresse var fött. Bandyn var för min del inkörsporten men fotbollen skvalpade också i bakvattnet. De äldre grabbarna berättade om Peter Markstedt, ung talang i VSK a-lag vid den här tiden. För några år sedan hade han varit en av dem, på dessa planer. Överlägsen som fotbollsspelare, en kvarterets Maradona.
Till skolorna kom representanter till VSK Bandy. Vi fick fanskort som stolt pryddes med VSK:s emblem. Korten blev en väldig tillhörighet och fick oss att ta oss till arenan. Man ställde sig strax under den vältaliga klacken, som bidrog med värmande sång i den bistra vinterkylan.
Att Kalle Rosenberg ständigt vankade av och an runt stadion var naturligtvis också ovärderligt för oss och klubben.
Det i kombination med alla bandyguld som radades på varandra gjorde tidsepoken från sent 1980-tal och tio år framåt till en tid då en massa unga blev VSK:are. Finalerna innebar också en unik mobilisering av supportrarna. Killar och förhoppningsvis även en och annan tjej födda från mitten av 1970-talet och framåt bildade den andra stora stommen i VSK-klacken.
Den andra säger jag. Vilken var den första då? Ja precis som vi i min generation ägnade oss nästan uteslutande åt spontanidrott så gällde samma sak för många som växte upp från mitten av 1970-talet och framåt. Jag har nämnt Viksäng i den här texten men folk uppvuxna på Hammarby, Bäckby, Skiljebo och åtskilliga stadsdelar till har garanterat identiska historier att berätta.
För dem var det i varje fall ett lockande Tipsextra som väntade i samma stund som elljusen tändes över kvarterens planer på lördagseftermiddagarna. Där visades engelska fotbollslag som krigade och tjongade bollar på lervällingar till planer. Det var lätt att fatta tycke för lagen och inte nog med det, de hejades fram av publikskaror som sjöng och viftade med flaggor i sitt lags färger. Häftigt.
Samtidigt hade en karismatisk och högljudd tränare vid namn Liston Söderberg tagit över VSK, vilket så småningom ledde till allsvensk comeback till 1978. Inspirerade av de brittiska klubbarna tog sig ynglingarna från sina kvarters planer till Arosvallen med sång och Grönvita färger. En läktarkultur var född.
VSK bör ha varit ett av de första lagen utanför storstäderna med den här typen av läktarkultur. Under drygt 20 år fortsatte supporterleden att strömma till men den turbulenta allsvenska säsongen 1997, som innebar degradering, satte sina spår. De följde år av ekonomisk misär som i slutändan innebar sportslig devalvering. Bandyn tappade också sin absoluta peak. Resultatet blev en förlorad generation av fans.
De som redan blivit inbitna fans stannade dock kvar och skapade ett stöd jag tror saknar motstycke i idrottsverige. Botten av division 1 och konkurshot var inget som skrämde. När motstånden var Robertsfors, Sylvia och Selånger fanns det nog en känsla av att det var supportrarna mot världen. Hoppet och drömmen falnade emellertid aldrig och det är därför klubben står där den gör idag.
Resultatmässigt har den allsvenska comebacken varit tuff och vållat många sömnlösa nätter för oss. I en supportermässig mening är vi dock på en plats där klubben aldrig varit i närheten av innan.
Visst var det många i klacken då men upplevde ett litet avstånd mellan fansen och staden då. Nu ser jag inte det alls.
VSK är hela stadens lag idag. Går jag i ett Grönvitt plagg i city leder det garanterat till kommentarer eller annan uppmärksamhet, kids som lyriskt skiner upp vid synen av klubbemblemet eller en pensionär som villigt vill analysera spel eller missade chanser.
Västerås är inte samma stad nu som då, på gott och ont. Ungar behöver dock något att tro på, drömmen om en högre höjd för att citera Lasse Winnerbäck. De gällde såväl dem uppväxta på 1970, 1980 och 1990-talen som dagens unga.
En sak förenar förresten generationerna. Jag har sett en bild från sent 1970-tal där Liston besöker en skola tillsammans med Stig Fredriksson och Graham Howell. Min generation fick besök av bandyspelare som delade ut fanskort. Dagens unga har fått spela spontanfotboll med Fagerström, Jabir, och Gefvert på skolornas fotbollsplaner. Sådant tar skruv.
Det var magiskt att inta den sprängfyllda ståplatsläktaren när ”Vi är VSK” just avslutats den där maj-eftermiddagen inför BP. Jag är så glad att jag får uppleva det som sker nu. Vi var ett gäng med Gröna och Vita halsdukar. Nu är vi nära på en hel stad dekorerad i Grönt och Vitt.
