Krönikören: ”En ny grönvit tid råder”
Vår krönikör Henric Nilsson sammanfattar känslan att vara VSK:are just nu
En fotbollsarena i november, strax efter att det mörknat. Säsongens sista match är spelad. Den allsvenska sejouren är över. Förutsättningar som borde göra arenan till en dyster plats där uppgivna åskådare lommar ut efter matchens slut. Arenan töms så när som på funktionärerna skymtade i elljusskenet, plockandes skräp på och runt läktarna.
Så var dess bättre inte fallet för VSK:s del i söndags. Det allsvenska äventyret må vara över för den här gången men en ny Grönvit tid råder.
Det scener som utspelades var fyllda av hopp. Den stora klacken stod kvar. Nedanför samlades spelarna. Snart plockades Marcus Linday upp och unisont vrålades: ”Vi ska tillbaka, ”Vi ska tillbaka”. Ramsan ville aldrig ta slut och framsjöngs med bergfast övertygelse!
Tittade runt. Såg bekanta från förr. Folk jag mött på bandyfinaler och under bortaresor under årens lopp. Trotjänare som inte övergav klubben ens när dess existens hängde i den sköraste av trådar. Veteraner vars sång ljöd redan 1978.
Mitt ibland dem fanns också ungdomarna. De som först i år drabbats av supporterskapets verkliga dignitet. Dess skiftande ansikten. Nervositeten, glädjen och den bottenlösa besvikelsen. Allt det upphöjt till tio rentav. En sak vågar jag lova, de kommer vara VSK:are för resten av sina liv.
Vissa delar av säsongen skulle jag inte ens önska min värsta fiende att få uppleva. Andra små skärvor av den blir fina minnen för resten av livet. Sammantaget har den gjort lag och supportrar starkare. Spelet har glimtvis visat att laget kan utmana de bästa och publikens stöd talar ett tydligt språk: Västerås är en fotbollsstad numera som i högsta grad förtjänar och är redo för allsvenskan.
När degraderingen blev definitiv kändes det givetvis oerhört tungt. För oss som minns 1997 var känslan minst lika tung som då. Åtminstone de första dagarna. Med perspektiv är nämligen skillnaderna milsvida. Då föll vi långt och landade i en mark nära nog omöjlig att ta sig upp från. Nu var fallet betydligt lättare och marken beståendes av bra grogrund.
´När jag lämnade klacken och begav mig mot presskonferensen var det fortfarande liv och rörelse. Folk började strömma därifrån, någon eufori gick kanske inte att skönja, men heller ingen uppgivenhet. Långt ifrån. En ny Grönvit tid råder som sagt.
En fin liten sekvens som utspelades just då illustrerar det ganska tydligt. Simon Johansson kom ut från arenans innandömen. Några unga grabbar på väg ner från en sektion fick syn på honom. De sprang ner några steg och utropade överlyckligt: Simon, Simon! Kaptenen mötte deras utrop med ett leende och vinkade innan han försvann in igen.
Simon som sannolikt debuterade i VSK:s A-lag innan grabbarna föddes, personifierar i mångt resan VSK gjort. Från fotbollens bakgator till hela stadens lag. Hans resa förstärker och förankrar de ungas supporterarskap. Grabbarnas entusiasm får honom att fortsätta längre. Han blir deras igår och idag. De blir hans imorgon.
Ikväll står arenan tom och öde. Åskådarna som fyllde den mot Hammarby vill dock inget hellre än att fylla den igen. Det här allsvenska äventyret är över men den nya Grönvita tiden har bara börjat. Klubben är på en bättre plats än någonsin och stödet unikt. Som vi sjöng tillsammans med spelarna i söndags: ”Vi ska tillbaka!”
Henric Nilsson
