VSK-spelare besöker Skallbergsskolan – ”Vilken enorm kraft och gemenskap fotbollen innebär”
Skallbergsskolan har ordnat ett antal fotbollsturneringar genom åren. I början kom Anton Fagerström och delade ut ett fairplaypris till de lag som spelat schystast och stöttat varandra bäst. Senare har han fungerat som spindeln i nätet och delegerat ut uppdraget till andra spelare.
En roll han hanterat på bästa möjliga sätt.
Den gångna veckan genomfördes årets upplagor av Skallbergsskolans fairplaycuper. Spelplatsen var Apalbys fotbollsplaner, belägna snett bakom Västerås Arena. I torsdags, när lågstadiet spelade sin turnering, avslutades dagen med att Pedro Ribeiro och Henri Offia dök upp.
Strax innan den sista matchen är färdigspelad dyker den Grönvita duon upp. Jag tar emot dem. Vi tar i hand och snackar lite om allt möjligt, VSK:s alla missade chanser är tyvärr ett ofrånkomligt samtalsämne.
50 meter framför oss spelas 4 matcher samtidigt med hårt kämpande kids. Pedro får något drömskt i blicken: ”Jag minns så väl hur det var när jag var i den åldern, hur stort det skulle vara att få träffa några riktiga fotbollsspelare. Därför gör jag gärna såna här grejer. Det betyder mycket!”
Matcherna är slut och en hord av ungar tar sig mot samlingsstället där de ätit lunch och har sina ryggsäckar. De små lågstadieeleverna som spelat och de äldre mellanstadieeleverna som hjälpt till som coacher och domare.
Turneringen är nämligen ett rätt fint exempel på några av idrottens finaste ingredienser. Mixade lag med tjejer och killar från olika årskurser och så de äldre eleverna som stöttar i ovan nämnda roller.
Ribeiro och Offia får en del blickar på sig. Någon stannar och pratar, andra passerar storögt.
Vi samlas och gör oss redo för en liten prisceremoni. De flesta har vid det här laget fått klar för sig att två VSK-spelare står framför dem. Ett vilt jubel är på väg att utbrista om ni förstår vad jag menar. Jag presenterar spelarna och utser två vinnande lag som får dela på priset.
Först poserar de vinnande lagen med Ribeiro och Offia därefter utbrister rena glädjescener. Barnen vill prata och ha autografer. I virrvarret letas en ynka penna fram. Spelarna är mycket tillmötesgående mot barnen. Särskilt Pedro Ribeiro visar ett stort intresse för dem. Stannar flera stycken som bär på brasilianska landslagströjor och vill se vilka namn tröjorna har på ryggarna. Neymar pryder av en händelse samtliga.
Autografer skrivs, selfies tas, en och annan ljudlig high five delas ut. Spelarna visar ett stort tålamod mot de unga fansen. Är inte helt säker på hur lång tid det tar men nog handlar det om en intensiv halvtimme, kanske rentav ännu längre?
De enda otåliga är lärarna som tvingas vänta på autografhungrande fans till elever. Någon ropar storögt. ”Jag har Offia på snap nu!!!!” En annan har minsann koll på att VSK spelar vårsäsongens sista match mot Kalmar på söndag och att det innebär Patric Åslunds sista insats i Grönvitt. Ett gäng ungar ber med det spelarna hälsa till Åslund inför hans sista match.
Till slut är eleverna nöjda med småsnack autografer, selfeis och annat. Det är redo att ta ta den ganska korta biten ”hem” till Skallbergsskolan. Jag tackar Ribeiro och Offia som genuint tycks ha uppskattat den intensiva halvtimmen.
Apalbys planer ligger snart öde med någon gräsklippande vaktmästare som undantag.
Också jag gör mig redo. Tar pokalen, som de vinnande lagen glömt i autografyran, under armen och går tillbaka. En lyckad dag är över.
Den legendariske Liverpoolmanagern, Bill Shankly, sa något om att fotboll inte är på liv och död, utan betydligt viktigare än så. Jag ska inte värdera det citatet men Skallbergsskolans fotbollsturneringar visar vilken enorm kraft och gemenskap fotbollen innebär och skapar.
Att spelarna tar fasta på sina gigantiska roller som förebilder i de här sammanhangen är oerhört fint. Skallbergsskolan är bara ett av många exempel på det från de senaste åren.
Henric Nilsson, lärare på Skallbergsskolan